Vänsterpartiets kongress 2002
Det talade ordet gäller!

Kongressdeltagare,

Att leva tillsammans, i ett samhälle, är inte konfliktfritt. Varje
dag uppstår nya konflikter och gamla odlas. Mellan män och
kvinnor, mellan kapitalismens cynism och våra egna krav på
inflytande, mellan västvärldens ekonomiska intressen och
tredje världens allt mer desperata behov, mellan
industrialismens rovdrift och naturens villkor.

Konflikter i sig är inte av ondo. De är nödvändiga för vår
gemensamma utveckling. Genom politiken kan vi synliggöra
konflikter och ta ställning.

Det är den förändringskraften som ett politiskt parti i sina
bästa stunder kan vara ett uttryck för.

Kongressens paroll är UPPDRAG RÄTTVISA. I varje situation där
människor förtrycks växer en stor förändringskraft. Och det är
kraven på förändringar som ger oss uppdraget. Det är det som
är själva syftet med ett politiskt parti: Att vara ett redskap för
den kraft som växer när vi går samman kring gemensamma
problem och idéer. Partiet ska uttrycka en levande vilja och
kreativ lust. Om vi inte förmår det blir partiet meningslöst och
dött.

Vilka förändringskrafter kan vi då se i vårt samhälle i dag?

Över en miljard människor lever idag i absolut fattigdom, det
vill säga med mindre än tio kronor om dagen. Detta är ett
förtryck av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt
stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår.Men det
är inte alltid som den kraften tar sig positiva uttryck.
Attackerna mot New York den 11 september förra året var
avskyvärda brott som inte för en sekund kan legitimeras av ett
aldrig så stort förtryck och västlig stormaktsdominans. Lika lite
som USA:s bombningar av Afghanistan, som troligen drabbat
fler oskyldiga, kan legitimeras av sorgen och vreden från den
11 september.

Visst var det bra att talibanerna förlorade makten. Och visst
vore det bra om de ansvariga för terroratackerna kunde ställas
inför rätta. Men jag är övertygad om, att med det massiva stöd
som fanns, så hade det varit möjligt att åstadkomma
förändringar på ett fredligare sätt, även om det hade tagit lite
längre tid.

Nödvändigheten av att föra en debatt om FN-stadgan och
folkrätten har tydligt visat sig. Och nu kan knappast USA:s
självförsvarsrätt gälla längre. Bomber kan aldrig vara någon
uthållig lösning när det gäller att bekämpa terrorismen. Och än
tydligare skulle det bli om kriget utsträcks till nya länder, som
Irak och Somalia. Den huvudväg man valt för att bekämpa
terrorismen är kontraproduktiv. Klyftan mellan den
västerländska världen och islam hotar att öka. Vad som nu
krävs är fredsfrämjande insatser, politisk dialog och rättvisa
villkor. Det vill säga motsatsen till militärdomstolar och
undfallande länder som i ilfart överger de mest elementära
kraven på rättssäkerhet, i en blind jakt på terrorister.

Den svenska regeringen vill värna folkrätten. Det som då krävs
är att man ser till att hela frågan återförs till FN:s
säkerhetsråd, för diskussion och beslut. Då skulle FN:s roll
stärkas och kampen mot den internationella terrorismen skulle
kunna föras med oomstridd legitimitet.

Inte heller i Palestina och i Israel legitmerar det ena våldet det
andra. De avskyvärda

terrorhandlingarna mot oskyldiga israeler rättfärdigas inte av
att Israel sedan decennier olagligt ockuperar palestiniernas
mark och att hundratusentals palestinier fördrivs till
permanentade flyktingläger i Gaza och på Västbanken. Israels
stridsvagnar mot stenkastande barn och beskjutningen av
palestinska myndigheter, väcker inte de döda och torkar inte
de anhörigas tårar. Inte heller förhindrar det att nya
självmordsbombare stiger fram.

I debatten om terrorattentaten den 11 september har man
sagt att terrorn är blind och obegriplig. Försöken att förklara
har till och med likställts med att försvara. Men det är inte
förrän vi förstår varför människor väljer att mörda sig själva
och andra som vi kan stoppa det.

Den ojämna fördelningen av makt och resurser mellan
västvärlden och den tredje världen är en viktig förklaring.
USA:s historia av maktspel, övergrepp och krigshandlingar i
Mellanöstern är en annan. Bakom terrorismen finns känslan av
att vara dödligt kränkt, att inte få sina mänskliga rättigheter
respekterade.

Förtryck och kränkningar kan vara grogrund för terrorism -
men de är inte tillräckliga orsaker. I världen finns det betydligt
fler kvinnor än män som är fattiga. Kvinnor som dagligen blir
kränkta och stundligen blir utsatta för respektlösa övergrepp.
Trots detta är kvinnliga terrorister ytterst sällsynta. Jag menar
orsaken också finns i den manlighetsmyt som fortfarande
lever.

Det är nästan bara män som kan få för sig att de genom terror
och våld kan återupprätta sin värdighet. För de här männen
handlar det om att återta den förlorade respekten genom att
bli fruktade och ge igen. Vedergällningen upphöjd till norm.

Riktig trygghet och säkerhet får vi inte i världen förrän
manssamhället överger normerna om konfrontation och seger,
dominans, kontroll och styrka.

I Göteborg, i somras, under EU-toppmötet demonstrerade flera
tiotals tusen männsikor för ett annat Europa än det
supermaktsbygge som nu pågår. Vi demonstrerade för en
värld där demokrati, solidaritet och ekologiskt hållbar
utveckling är styrande i stället för de transnationella företagens
globaliserade cynism.

Men några hundra aktivister lyckades förflytta fokus, från
protesternas politiska innehåll, till meningslös stenkastning
och urskillningslös vandalisering, som bara väckte berättigad
avsky hos allmänheten.

Samtidigt har den svenska polisen och rättssväsendet ----
liksom deras italienska motsvarigheter i Genua - på flera
punkter agerat så att grundläggande demokratiska rättigheter
och rättssäkerhetsprinciper satts ur spel.

Vänsterpartiet har här en dubbel strategisk roll att spela: som
en av de starkaste organiserade krafterna inom vänstern, den
globaliseringskritiska rörelsen och EU-motståndet, tar vi
fullständigt avstånd från och motverkar allt våld från
demonstranter och aktivister. Samtidigt, måste vi hela tiden
vara vaksamma mot tendenser till inskränkningar av de
demokratiska fri- och rättigheterna. Polisen måste göra sitt
arbete utan att själva begå lagbrott. Människor som vill
protestera fredligt mot en orättvis värlsdordning ska aldrig
behöva frukta att bli hotade, slagna eller hånade av polisen.

Därför är det med stor förvåning som vi nu kan konstatera att
inte en enda polis, har gjort ett enda fel som kan leda till åtal.

Nu har jag tagit upp tre exempel där samhällsmotsättningar
tagit sig uttryck i våldshandlingar, terror och krig. Det krävs
inte mycket för att se att våld inte är lösningen. Bomber
skapar varken trygghet, fred eller demokrati. Devisen öga för
öga riskerar att göra en hel värld blind.

Men att ta avstånd från våld betyder aldrig att stå utan åsikt.

Vi är tydliga i kritiken mot den orättvisa världsordningen och
USA:s stormaktsdominans. Vi är tydliga i kritiken mot Israels
ockupation av palestinsk mark. Och vi är tydliga i kritiken mot
det europeiska supermaktsbygget på kapitalägarnas villkor.

När en liten global maktelit äger och styr stora delar av det
ekonomiska livet är vi många som inte kan vara delaktiga i
besluten som rör våra liv. Privatiseringar, avregleringar och
utförsäljningar gör att makt förskjuts från arbete till kapital och
demokratins möjligheter begränsas. Få får mer och fler får
mindre.

Men i orättvisan skapas också nya förändringskrafter. En global
proteströrelse växer fram. En rörelse som hävdar att en annan
värld är möjlig. En rörelse av vanliga människor, med
studiecirklar och banderoller, mot koncernchefer med
bolagsstämmor och kvartalsrapporter.

Makt och ägande är en av många viktiga frågor som vi
kommer att behandla under de kommande kongressdagarna.
Andra finns i valplattformen: Arbetslösheten,
arbetstidsförförkortningen, rättvis fördelning, rättvist
miljöutrymme, regional och global rättvisa. Uppdraget är alltså
rättvisa .

Kravet på förändringar och förbättringar finns alltså på många
områden. Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid
det krav på förändring som växer ur det mest universella
förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp
och identitet än något annat; det som är äldre än
klassamhället och som bestått över klassamhällenas
konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje
klassamhälle och anpassat det till sina villkor:
kvinnoförtrycket.

Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna
ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är
samma norm, samma struktur, samma mönster, som
upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Säger jag "Kvinna i Afghanistan" - så ser vi alla bilden framför
oss:

Hon är ett ljusblått tält vars blick vi inte kan möta, instängd
bakom ett galler av tyg. Osynliggörandet av henne och hennes
rättigheter är till och med rent fysiskt. Under den gångna
hösten har den osynliggjorda afghanska kvinnan använts som
ett argument för att bomba det land där hon bor.

I debatten har det till och med låtit som att kvinnoförtryck är
ett skäl för bomber.

Med tanke på hur kvinnoförtrycket ser ut i världen ser ut skulle
vi kanske behöva förbereda oss på ett världskrig?!

Världen över ser det likadant ut. Kvinnor blir brutalt mördade.
Kvinnokroppar blir ohämmat exploaterade i prostitution och
porrindustri. Misshandlade kvinnor flyr undan sina förövare.
Kvinnor svälter sig, till och med till döds. Kvinnor diskrimineras
i lagar, i arbetsliv och i lönevillkor. Det är en fråga om
styrkeförhållanden, om makt och maktlöshet.

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för
sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om
just det här under rubriken "Död åt familjen". Orden "död åt
familjen" tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga
döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en
kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi
måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den
traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt
försvarar.

Dagens familjeliv bygger fortfarande på kvinnors underordning
och mäns överordning. Ansvaret för hem och barn ligger i all
huvudsak på oss kvinnor. Det är vi som utför den absolut
största delen av det obetalda hemarbetet. Och samma ordning
präglar arbetslivet. Löneskillnaderna är ett uttryck för just
detta.

Fortfarande tjänar kvinnor bara 82 procent av mäns löner. Eller,
för att inte alltid låta männen utgöra alltings måttstock: män
tjänar motsvarande 122 procent av kvinnors löner. Och klyftan
ökar om man jämför med i början av 1990-talet!

Vi har en jämställdhetslag. Men lagstiftningen kommer inte åt
den helt avgörande orsaken till löneskillnaderna: skillnaden
mellan de branscher och sektorer som kvinnor respektive män
arbetar i. Omsorg om människor värderas lågt medan omsorg
om maskiner, varor, information och pengar värderas högt.

Ungefär 80 procent av de anställda inom skolan, vården och
omsorgen är kvinnor. Genom de senaste tio årens
skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar, har
hundratusentals kvinnor avskedats, lönerna har stått stilla och
stressen har ökat. Frustrationen över att inte kunna ge barn,
elever, sjuka och gamla nödvändig omsorg skapar en formlig
epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.

Alltså: omsorgsansvaret - det betalda och det obetalda -
ligger på oss kvinnor. Och det är konsekvent nedvärderat.
Samtidigt som vi vet att omsorg och kärlek är den bas som
hela samhället vilar på. Där vi hämtar vår näring som
människor. Ändå säger man att skogs- och gruvindustrin är
basindustrier och man kallar den privata sektorn för
näringslivet.

Också inom vänsterns teoretiska diskussioner styr den manliga
normen.

En grundtanke inom marxism är att samhällsanalysen ska
utgå från den materiella basen, hur produktionen ser ut och
vilka klassrelationer den ger upphov till. Problemet är att det
som kallas bas bara är en del av basen. Omsorg, kärlek och
sexualitet är minst lika basalt som produktionen av saker,
bostäder, verktyg och kläder.

Skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar
plats i den politiska analysen. Det handlar om kärlek till barn,
omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i
vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala
handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala
motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena.

Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir som är feministisk teoretiker
och verksam vid Örebro universitet, kallar allt det här för
kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga
organisationen av arbete, utgör den materiella basen för
klasskonflikten så utgör organisationen av kärlek, den
materiella basen för könskonflikten.

Mer konkret betyder det alltså att män som grupp systematiskt
exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger.
Kvinnor ger mer än de får. Ett intressant resonemang som kan
hjälpa oss att förstå kvinnoförtrycket på samma dynamiska
sätt som vi redan förstår klasskonflikten.

Jag ska prata mer om kärlek. För det gäller att sätta ord på
det som verkligen är viktigt i livet och i samhället.

Den ojämna fördelningen, och den usla värderingen, av
kärleken och omsorgen är grunden för den rådande
könsmaktordningen. Vi kvinnor ska ha omsorg om någon
annan - och vara till för någon annan - medan mansrollen
innehåller en självklar egocentrering - att vara till för sin egen
skull. Vill vi, och vågar vi, så ser vi det här överallt; på jobbet, i
hemmet, i sängkammaren och djupt inne i våra könsformade
identiteter.

Som feminist är jag övertygad om att det här går att ändra på.
Det är ju vi själva som skapar könsidentiter och
könsmaktordning, alltså kan vi också förändra dem - om vi
vill. Jag säger inte att det är lätt eller att det inte kommer att
ta tid. Men för en verklig förändring krävs att vi kvinnor
tillsammans revolterar mot den rådande ordningen. Och att ni
män ger avkall på era privilegier och också revolterar mot den
rådande ordningen genom att vägra den utarmade och
stereotypa könsroll, som det traditionella samhället erbjuder.

Feminism är en förändringskraft som inte bara sprider sig som
politiskt begrepp utan den växer också hos oss, bland oss och
inom oss. Det är inte bara vänsterpartiets politik som gror i
kraft av förändring utan också vi själva. Vi ser att kvinnors
underordning och mäns överordning inte bara existerar i
samhället i stort utan vi ser att samma maktordning
naturligtvis också finns inom vårt parti. Kvinnor blir kränkta på
grund av sitt kön, även hos oss.

Jag vet att det finns spänningar på många håll i landet, både
kring feminismens ställning och kring kvinnors krav på politiskt
utrymme. Det här ska vi inte blunda för utan hantera på ett
klokt och ansvarsfullt sätt. Vi ska lyssna på kvinnors
upplevelser och tillsammans ge röst åt den förändringskraft
som de bjuder. Vi ska erkänna könskonflikten och se att vi alla
är bärare av den maktordning som vi egentligen vill avskaffa.
Det är därför det är så svårt. Det är därför vi måste utrusta oss
med både varsamhet och tålamod.

Kön är politiskt! Det är med politik vi kan förändra!

Här som på många andra punkter skiljer vi oss från högern
som säger att de folkvalda, politikerna inte ska bestämma.
Högern säger att politiken inte ska lägga sig i. Att du själv kan
och att du själv ska bestämma din väg genom livet. Som kund
och konsument. Din uppgift är att välja. Och att välja rätt!

Det låter lockande: Du ska bestämma själv! Visst vill jag det,
också, men inom rimliga gränser. Jag vill inte träffa val som
utestänger andra människor från att göra sina val.

Jag vill inte kunna välja en "bra" skola till mina barn om jag
vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag
vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra
saknar tak över huvudet. Det finns ett värde för mig, som
människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också
andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva
över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att
slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på
parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor,
så långt jag kan överblicka, lever väl.

Rättvisa är vårt uppdrag och rättvisa är möjlig. Fyllda av
självförtroende ska vi möta de människor som tror att vårt
uppdrag är omöjligt. Vi vet nämligen att de som säger att det
är omöjligt så ofta har haft fel. Vi vet det bland annat genom
de erfarenheter vi gjort de senaste åren.

Vi fördubblade våra röstsiffror i förra valet
- vem trodde att det var möjligt?

Vi var minst i riksdagen, nu är vi det tredje största partiet
- vem trodde att det var möjligt?

Förr hade vi litet inflytande, nu påverkar vi statsbudgeten varje
år
- vem trodde att det var möjligt?

Jag trodde att det var möjligt, många av oss trodde det. Det
var därför det blev så och vi kan göra det igen.

20 procent.

En regering som bedriver en socialistisk och feministisk politik.

En rättvis ekonomisk världsordning.

Det tror jag är möjligt. Det tror vi är möjligt.

Och det är den övertygelsen vi måste bygga vår valrörelse på:

Att det omöjliga är möjligt!

Härmed förklarar jag vänsterpartiets kongress 2002 för
öppnad.

- - -

Fördjupa debatten om
könsmaktordningen!

Är alla svenska män lika förtryckande som talibanerna i
Afghanistan?
Är kvinnokampen viktigare än klasskampen?
Ska politiker uttala sig om hur mycket kärlek män och kvinnor
ger och får?

Reaktionerna på det tal jag höll på vänsterpartiets kongress i
början av januari har varit starka, och diskussionens vågor har
gått höga på många håll. Jag välkomnar debatten och är glad
om mitt tal kan medverka till en fördjupad diskussion om
maktförhållandena mellan män och kvinnor.

Många - både kvinnor och män - har hört av sig med positiva
kommentarer. Det är uppenbart att det finns ett stort och
uppdämt behov av att diskutera de frågor jag tog upp i talet.

Andra som reagerat har varit arga och känt sig kränkta av det
jag sagt, eller av det de tror att jag sagt. (Hela talet finns
tillgängligt i skriftlig form för den som vill ta del av det.) Jag
tror att ett samtal om maktförhållandena mellan könen med
nödvändighet kommer att uppröra, eftersom vi alla berörs. Det
handlar inte om "någon annan" eller "de andra". Det handlar
om oss, var och en som deltar i samtalet.

Kärnan i det jag sade handlar om kvinnorörelsens och
feminismens enkla, men upprörande, påstående: kvinnor är
systematiskt underordnade män. Så ser det ut, i Sverige och i
resten av världen.

Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde
att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den
kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där män
förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande
samhällen. Skillnaderna är givetvis väldiga: i talibanernas
Afghanistan avrättades kvinnor inför publik om de haft
utomäktenskapliga förbindelser; i Sverige har vi en
jämställdhetslag, men nästan varannan kvinna har utsatts för
våld av en man.

Det är olika, men ändå lika i den meningen att män är
överordnade kvinnor. Vi kan välja att se olikheterna, och vi kan
välja att se likheterna. Jag tror att båda perspektiven är
nödvändiga. Men jag vänder mig mot föreställningen att vi i
Sverige lever i ett jämställt samhälle, eller att de orättvisor
som finns här ska accepteras därför att kvinnor har det värre
någon annanstans. Även i Sverige våldtas och mördas kvinnor,
även i Sverige berövas kvinnor sitt människovärde på grund av
att de är kvinnor.

Att påstå att män förtrycker kvinnor, betyder inte att alla män
förtrycker alla kvinnor. Inget uttalande om "män" kan vara
sant för varje man, men det måste vara möjligt att tala om
män och kvinnor som grupper. Det börjar finnas en förståelse
av att män tjänar mer än kvinnor (vilket inte betyder att varje
man tjänar mer än varje kvinna). På samma sätt måste vi nu
kunna prata om att män har mer makt än kvinnor (vilket inte
betyder att varje man har mer makt än varje kvinna). För att
se vad som behöver göras politiskt måste vi beskriva mönster
i samhället som är giltiga för de flesta.

Det finns många underbara undantag från dessa påståenden.
Undantagen visar att det går att förändra, att vi inte är
biologiskt eller genetiskt dömda till den över- och
underordning som nu dominerar i samhället.

Att tala om maktrelationer mellan män och kvinnor utmanar de
gamla politiska skiljelinjerna. Könsmaktordningen går på tvärs
med motsättningarna mellan höger och vänster. Men att säga
att män förtrycker kvinnor är inte att påstå att alla andra
maktrelationer är irrelevanta eller att klasskampen har
upphört. Hela det politiska samtalet under 1800- och
1900-talen har dominerats av män och av motsättningen
mellan arbete och kapital. Feminismen ger en ny dimension åt
den debatten.

För mig är det uppenbart att arbetarklassens kvinnor är de
som hamnar längst ner på båda skalorna, och en politik som
tar fasta på den gruppens intressen måste vara både
socialistisk och feministisk för att kunna lyckas.

Mina uttalanden om att män får mer kärlek än de ger har
också väckt debatt. Vänsterns analys utgår traditionellt från att
villkoren i arbetsliv och produktion är avgörande för politiken. I
organiseringen av arbetet uppstår klassamhället och
klasskampen. Detta är ett fruktbart angreppssätt, men stora
delar av samhällslivet lämnas utanför på ett missvisande sätt.
Omsorg och kärlek är livsnödvändiga sociala verksamheter
som också utgör en materiell bas för politik och ideologi.

Hur är då kärleken och omsorgen - det som brukar kallas
reproduktionen - organiserad? I statistiken över ekonomi och
arbetsliv är det tydligt att det framför allt är kvinnor som har
arbeten som går ut på att ge omsorg, vård och utbildning åt
andra människor: barn, sjuka och gamla såväl som friska
vuxna. För detta får vi betalt, men sällan med en lön som
kommer i närheten av motsvarande arbeten som går ut på att
hantera varor, information och pengar.

Samtidigt är en stor del av kärleken och omsorgen något som
utförs obetalt. Kvinnor utför 82 procent av allt obetalt
hemarbete, en siffra som antyder det många kvinnor vet
genom levd erfarenhet: även i våra personliga relationer är det
oftast vi kvinnor som står för merparten av omsorgen om barn,
gamla, funktionshindrade och sjuka.

Också i det vardagliga samspelet mellan kvinnor och män,
både i parrelationer och på arbetsplatser, tror jag att det
vanligaste (men inte enda) mönstret är att kvinnor ger mer
omsorg och kärlek än de får. Vem ringer till sjuka gamla
mamma, vem köper en kaffekrans till fikarasten på jobbet,
vem ser till att barnen har med sig det de behöver till skola
och dagis, vem planerar familjeutflykten och packar
matsäcken?

Sammantaget: den ojämna fördelningen och den usla
värderingen av omsorgen och kärleken är lika viktig för den
som vill förstå kvinnors underordning, som arbete och
produktion är, för den som vill förstå klassamhället.

Det finns inget skäl att tro att dessa förhållanden baseras på
någon naturlag, eller att våra gener eller hormoner tvingar oss
till denna ojämlikhet. Alla kvinnor och alla män avviker på
något sätt från de könsnormer som dominerar. Kvinnor har
ingen särskild förmåga att ge omsorg och kärlek som inte män
besitter. I detta ligger tron på förändring: eftersom
könsidentiteter och könsmaktordning är skapade av människor
så kan kan vi som människor också förändra dem. Min vision
är ett samhälle där en människas kön överhuvudtaget inte
spelar någon roll för hur han eller hon bemöts. Alltså: ett
samhälle som i praktiken respekterar varje människas lika
värde.

Debatten efter mitt kongresstal visar tydligt att många
fortfarande vill upprätthålla en knivskarp gräns mellan det
personliga och det politiska. Kvinnorörelsen på 1960-talet och
1970-talet avfärdades av den etablerade politiken med
argumentet att deras krav handlade om det personliga, inte
det politiska. Ur den debatten växte kvinnorörelsens paroll:
"Det personliga är politiskt!" Barnomsorg och sexualiserat våld
mot kvinnor blev i kvinnorörelsen legitima frågor för politisk
debatt och kamp, istället för som tidigare, förvisade till
hemmets och familjens domän.

Min slutsats av den pågående debatten är att feminismen
måste fortsätta att utmana politikens gränser. Personliga
maktrelationer mellan kvinnor och män är en del av samma
könsmaktordning som gör att kvinnor missgynnas i arbetsliv
och ekonomi. Det innebär också att vi som deltar i debatten
själva måste fundera över vår egen roll i könsmaktordningen.
Både kvinnor och män är delaktiga i att återskapa och
upprätthålla ordningen.

Men att det personliga är politiskt innebär inte bara att vi
måste kunna föra en politisk debatt om personliga
maktrelationer. Den kanske viktigaste slutsatsen av
resonemanget om kärlek och omsorg är att lönerna i de
kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena måste höjas
radikalt. Med en rättvis lön kan vi eliminera den rent
ekonomiska exploatering som nu pågår av kvinnor. För att det
ska ske krävs politiska beslut om ökade resurser till
kommuner och landsting, vars anställda till 80 procent är
kvinnor.

Jag är glad att även LO ser behovet av ökade statsbidrag till
kommuner och landsting (DN Debatt 23/1) för att höja
kvinnolönerna. LO ger ett massivt stöd åt socialdemokraterna i
valrörelsen i form av stora penningbidrag. Samtidigt har
socialdemokraterna nu också beslutat att kalla sig feminister,
vilket jag välkomnar. Det vore alltså ett dubbelt svek om
socialdemokraterna inte snarast ansluter sig till uppfattningen
att det krävs politiska beslut om mer resurser till kommuner
och landsting för att möjliggöra rättvisa löner för kvinnor.

Länge var feminist ett ord som få i den etablerade politiska
debatten tog i sin mun. Vänsterpartiets beslut 1996 att
benämna oss som feminister har nu fått flera efterföljare.
Debatten efter mitt tal på vänsterpartiets kongress visar dock
att feminismen bara verkar vara opportun och rumsren så
länge den inte irriterar och utmanar. Det blir ett himla liv så
fort man börjar prata om feminismens konkreta innehåll: att
män förtrycker kvinnor och vad vi ska göra åt det.

Gudrun Schyman

Originalets filnamn: Tal av Gudrun Schyman

AutoMagiskt konverterad till HTML