...och det blev morgon den tredje dagen.

Fredag 6 maj
Selma Lagerlöfs Mårbacka var dagens resmål.

Ägorna sträckte ut sig efter slätten. På gården spatserade ett par paradisfåglar (påfåglar) i en nätbur. Trots fotoförbud inne i herrgården fotade flera korister påpassligt det gamla historiedignande huset.

Guiden berättade initierat men möjligen något uppläst om herrgården, nobelpristagaren Lagerlöf och deras gemensamma historia. Historierna om Selmas liv var så legendartade som någons.

Lunchen på Köpmangården, ett mysigt ställe i utkanten av Sunne. Föga anade vi vilka stora musikupplevelser vårt lunchställe skulle bjuda när vi återvände dit för middag mot kvällningen.


Efter lunchen åkte vi till Rottnerosparken, som precis som Mårbacka självklart har med Selma Lagerlöf att göra. De blyga värmlänningarna kallar den ”Nordens vackraste blomster- och skulpturpark”, vilket möjligen kan stämma. Mer om parken kan läsas här: http://www.varmland.nu/rottnerosparken.



Guiden var hur som helst den bästa på hela resan och stället var definitivt värt ett besök. Om inte annat så för att få höra Claes ljuga om alla olika trädarter som fanns där – tack, Claes! Var det giraffbjörk det hette?

Sunne kyrka är större än Arvikas dito och har sidogångar som inte avgränsas från kyrkorummet av valv. Den ger därmed möjlighet att göra ”Komm süsser Todt” som Gud tänkt sig, det vill säga ståendes utspridda ute i kyrkan. Genrepet gick mycket bättre den här gången. Nervknutarna var uppknutna redan från början, och anspänningen inför konserten blev betydligt mindre här.

Även konserten gick betydligt lättare den här gången. Därmed inte sagt att det gick bättre. Det fanns mindre lyckade inslag även här, men som helhet en lyckad konsert även denna gång. De enstaka applådskurarna efter varje stycke kändes en aning... malplacerade.



Så till middagen på Köpmangården. Valet stod här mellan lax och fläskytterfilé. Jag kan säga att vi som valde laxen i alla fall inte blev besvikna. Laxen nästna smälte i munnen. En bit in i sittningen kom en Cornelis-inspirerad, mycket värmländsk trubadur in i rummet och rev av några låtar. Efter några låtar bad han oss att sjunga något för honom, och vi tog ”Uti vår hage”.



Hans entusiastiska ”Kano-on!” på klockren värmländska när vi sjungit klart kommer att eka länge i våra minnen.

Under bussresan tillbaka till Karlstad stod glädjen högt i tak. ”Hela bussen sjunger” kan man beskriva det, och Jenny dansade dessutom bejublat till Diggi-Loo, Diggi-Ley. Sången tystnade inte förrän vi var framme i Karlstad. Härligt.

Väl tillbaka i Karlstad tog Claes befälet och ledde sin hjord mot The Bishop’s Arms vid älven, bara ett stenkast från vårt hotell. Skeptiska tungor hade talat om ”en rikstäckande kedja, då är det ju lika bra att gå på McDonald’s”, men belackarnas skepsis kom rejält på skam såvitt jag förstod. Själv trynade jag på hotellrummet, men kvällen ska ha varit trevlig enligt vanligtvis säkra källor.

Och det blev afton och det blev morgon den fjärde dagen.

Onsdag – Torsdag – Fredag – Lördag – Söndag – Repertoaren