Och det blev morgon den andra dagen.

Torsdag 5 maj
Efter en inte överdådig men fullt tillräcklig och stadig frukost (tack, Ibis!) var det så dags att bege sig mot Arvika-trakten. Rackstadmuséet där många konstnärer fylkades, levde och verkade när 1900-talet var ungt tog emot med vitsippor och grönskande gräsmattor i skönt försommarväder.



Kristian Eriksson visade sig vara bygdens store son. Men epitetet ”Sveriges störste skulptör” har han möjligen enbart i Värmland. Andra stora konstnärer som ställs ut på Racksta just nu (permanent?) är Gunnar Fjaestad och Roy Eriksson.



Lunchen avnjöts i muséets matsal. Några särskilt utvalda (eller snarare lyckosamma) korister fick äta i ”vip-rummet” på övervåningen. På menyn stod vegetariska pajer.

Och nu vet vi med säkerhet vad som är så bra med ogifta kvinnor.


Från Racksta gick färden mot Arvika och Trefaldighetskyrkan, där vi repade hellre än bra för att ta till en underdrift. Så gott som ingenting fungerade, stycken som tidigare suttit som en smäck kackade ur och nerverna knöt sig allt hårdare hos de plågade koristerna. Inte hjälpte det att akustiken var ganska torr. Maestros lösning på knutarna blev – så klart – en dos gospel. Låtarna ”Ma Soul” och ”Praise his Name”, som de flesta kan utantill vid det här laget, fungerade som balsam för alla inblandade, tror jag att jag kan påstå. Efter den svängiga avrivningen av dessa lugnade sig de flesta något.



Konserten inför en halvfull kyrka blev en rejäl urladdning. Personligen kan jag säga att jag aldrig varit så laddad och full av adrenalin någonsin tidigare inför en körkonsert, antagligen på grund av hur genrepet gick. Men konserten gick överlag riktigt bra, och kontakten mellan kören och Jonas höll genom alla 90 minuter. Bäst när det gällde, kan man säga.


Några stycken (Magnificat och Hear my Prayer för att nämna två) slet det i inom såväl som mellan stämmorna, och det vore inte riktigt ärligt att säga att vi avslutade alla stycken i samma tonart som vi påbörjade dem. Men i stort sett gick konserten över förväntan. Aldrig tidigare i Oratoriekörens historia har väl skillnaden mellan genrep och konsert varit större? Vi avrundade med extranumret ”Ack Värmeland du sköna”, till den lokalpatriotiska publikens stora förtjusning.

Middagen avnjöts i Församlingsgården, en smakfull anrättning beställd av Stina och caterad med bravur. Namnsången (Stellan är här, Helen är här och halleluja och tack och lov att Kurt han är här. Å i vårt glada lag har vi Malin här idag...) rullade genom lokalen, och talen avlöste varandra. Jonas uttryckte sin stora tillfredställelse (och lättnad?) över att det gått så bra.



Valfrids restaurang fick besök om kvällen. Jonas var övertygad om att han skulle få stryk av den farliga kille som lämnat sin tuffa skinnpaj i vår soffa. Killen ifråga visade sig dock vara något mindre skräckinjagande än fruktat. ”Snälla, skulle jag kunna få min jacka” inledde han sitt angrepp och när Anna räckt honom den blev reaktionen ”mången tack” följt av artig bockning och snabb sorti. Men Jonas var fortfarande skeptisk.

Och det blev afton, och det blev morgon den tredje dagen.

Onsdag – Torsdag – Fredag – Lördag – Söndag – Repertoaren